Frankly, my dear, I don't give a damn!

Här hade jag suttit och skrivit ett långt inlägg och skulle klistra in en liten länk och vipps var allt borta =( Får försöka återskapa det så gott det går.

Kvällen/natten igår gick riktigt fort som alltid, jag är så glad att jag har fått jobbet jag har under sommaren, hade verkligen inte kunnat få ett bättre sommarjobb. Det är hela stället, personalen, de boende allt.. stämningen är så underbar där.. svårt att tänka tillbaka på första gången jag gick dit för att träffa två ur personalen inför sommaren då vi skulle boka in tid för introduktion... jag hade fjärilar i magen och sov knappt någonting natten innan.. men sen när jag kom in och träffade A och R så släppte det direkt och det kändes som att jag hade känt dem i flera år istället för bara några minuter. Senare fick jag även träffa de andra ur personalen varav en känner min svärmor och även de var underbara, alla andra ställen jag har jobbat på har det alltid funnits någon sk satkärring som dragit ner stämningen på arbetet men "ta i trä" inte här :) Sen när jag sitter och tänker tillbaka vad som ledde in mig på särskildomsorg efter att ha spenderat alla somrar och även tid utöver sommaren inom äldreomsorgen sen jag gick i årskurs 8. Jag har hunnit prova på ett ställe i Kalix som jag vantrivdes så fruktansvärt på p.g.a. personal och en chef vilket ledde till att jag jobbade på H-gården här i stan mellan 2001-2006. Sen förra sommaren bestämde jag mig för att söka min lycka i Kalix för att få tid att spendera med min farmor som blev ensam när farfar gick bort och den sommaren ångrar jag inte, jag trivdes bra på stället och S och V förgyllde min sommar där uppe... men alla saker har sina nackdelar också, både vovven och sambon var ju nere i Härnösand och även om båda kan driva mig till vansinne ibland så kändes det tomt att inte ha en hund som ligger och morrar när man rör sig i sängen/soffan etc eller en K som svamlar på om allt och inget när han är på det humöret. Men tillbaka till hur jag hamnade inom just särskildomsorg...

När jag blev arbetslös efter förra sommaren så fick jag möjlighet att gå ut på praktik på valfritt ställe för att "kolla upp" altternativa ställen att arbeta på när det är ont om lärarjobb och då hamnade jag på
"Villan" under 6 veckor. Jag trivdes som fisken i vattnet där, att få jobba med min fd. granne som är fruktansvärt gullig och rolig och sen alla brukare som jobbar där gav mig mersmak... men eftersom dagligverksamhet inte är igång hela sommaren som ex. Villan där de går på semster imorgon så var det inte ett alternativ. Jag satt och tittade på Härnösands hemsida och hittade telenummer till chefer inom Särsklidomsorg och bestämde mig för att ringa hon som har hand om några boenden både inne i stan och lite utanför. Samtalet med henne kändes bra och hon frågade om jag kunde skicka in ett litet mail om vad jag har gjort tidigare och lite om mig, sagt och gjort.. två dagar efter att mailet åkt iväg fick jag ett samtal av chefen som sa att jag var välkommen att jobba för henne under sommaren :) Tänk vilken tur man kan ha, vad har jag gjort för att förtjäna en sån tur som jag har haft när det kommer till just detta jobbet?

På jobbet läser jag en riktigt bra bok som alla som via sitt jobb/privatliv kommer i kontakt med asbergers bör läsa:"En riktigt människa av Gunilla Gerland"


En riktig människa är en otroligt rörande bok som iaf fick mig att vrida mig av olust under vissa delar. Fick mig att få en klump i halsen över hur hon vuxit upp och hur missförstådd och fel hon har blivit behandlat. Hur kan det gå så fel i ett samhälle, hur kan alla instutitioner missa att någonting är hemskt fel? Inget barn ska behöva gå runt i funderingarna att det är fel på dem, att de är lata, bli mobbade och utsatta och sen inte få någon hjälp. Jag tror ingen kan sätta sig in i ett barn med asbergers tankar och funderingar runt det som händer, att inte förstå varför man blir slagen och behandlad illa. Att behöva tro att man är lat fast det egentligen är så att när en med asbergers jobbar på papper 40h i veckan så tar kroppen det som 40 (iaf på henne när hon jobbade på dagis) för att de inte kan stänga ute uttryck, de hör alla ljud o.s.v. som vi andra kan sålla bort. Skulle kunna skriva hur mycket som helst runt denna boken men jag vill inte berätta för mycket om någon tänker läsa den.

Dags att sätta igång med middagen som helt slunkit ur min skalle nu när jag fick skriva om allt i en kortare version, för att avsluta allt lägger jag upp en av bilderna från promenaden i Dec 2007 från när jag arbetade på "Villan" och gick ut på en underbar promenad med några av brukarna :)