Frankly, my dear, I don't give a damn!

Imorgon åker jag "hem", behöver jag säga att jag håller på att längta ihjäl mig :) Jag kommer förmodligen gnälla över resan upp, den är hemskt lång! MEN jag  får äntligen träffa de jag saknar så innerligt. Det är lätt att skjuta bort saknaden och tänka att det inte är så farligt, men när det gäller så saknar jag dem verkligen. Att inte ha varit upp på så lång tid, ja.. det kommer inte ske igen. Har inte varit hos dem sen Aug 2007, mycket tack vare att jag blev sjuk och sedan opererades Maj 2008 och inte kunde åka någonstans eftersom det fanns en risk att jag skulle få ett av mina anfall och då inte skulle klara av att ta mig någonstans. Efter operationen började jag jobba på aspergersboendet och blev ju som alla vet kvar där i 7 månader på ett vikariat och när det tog slut har jag vickat mest hela tiden. När man jobbar mest helger finns det inte mycket utrymme för att åka någonstans. Som de säger, den som väntar på något gott väntar aldrig för länge och jag kan bara hålla med. All denna väntan kommer göra mötet så mycket ljuvare.

Idag har jag suttit och läst lite i olika bloggar som jag har följt. Jag läste lite mer i Sabrinas blogg, har undvikit den sen hon dog och hade missat några dagar innan hon dog som jag idag läste. Hon gjorde en heroisk kamp, jag förstår inte var folk hittar styrkan. Från Sabinas blogg hamnade jag i en annan blog: Maddes. Jag hann aldrig följa Madde i sin kamp, hon dog i Sept 2008, men att läsa det hon har skrivit visar på att det verkligen finns starka människor där ute. Människor som ser positivt trots att allt är så mörkt att inte ens solen skulle kunna knuffa undan allt mörker. Följde Maddes länk till hennes pojkväns sida, men orkade inte läsa där. Mitt hjärta bara värkte och tårarna rullade, men någon dag ska jag läsa vad han har att skriva också. För er som gillar att läsa på engelska så kan jag bara säga att Mel är en tjej som jag verkligen beundrar. Jag har skrivit om henne tidigare i min blog, hon som förlorade sin pojkvän Jim i Irak. Han dog inte lång tid innan han skulle komma hem för gott, de skulle flytta in i ett hus som han hade köpt till henne innan han åkte iväg för den sista gången och de skulle förlova sig. Jag blir så otroligt glad när jag läser hennes blog och ser hennes framsteg, hur hon tar sig vidare i livet 2 år efter att han har dött.

Dagens låt för mig är Tracy Chapman - The promise   men den delar plats med "Heaven was needing a hero"