Frankly, my dear, I don't give a damn!

Dagar som denna är det lätt att fastna i minnen. Alltid när jag kommer in i ett stadie i livet då saker är svårt så kommer jag att tänka på J. Då tänker jag på hur mycket jag saknar honom, stunder vi haft åker som en film framför ögonen. Jag kan fortfarande inte idag förstå att han verkligen är död, att jag aldrig mer kommer få se honom. Mitt hjärta vägrar acceptera det som min hjärna vet, J är död och det är den kalla, sanna verkligheten.

Tänk att en person man kännt i 3år, kan göra ett sånt stor intryck. Jag har aldrig och kommer förmodligen aldrig träffa någon som J igen i hela mitt liv. Han var en sån speciell person, en liten ängel. Jag är dock tacksam att jag fick möjligheten att lära känna honom, spendera tid med honom och vara hans vän. Gud, vad jag önskar att alla mina vänner hade fått träffa honom, några få gjorde det och alla gillade honom. J var en person som såg alla och tog sig tid för dem. En kram från honom kunde lysa upp min dag och att prata med honom gav mig alltid ett inre lugn.

Att förlora någon till självmord, är ingenting jag önskar någon annan. Den chocken som kommer genom ens kropp, när man vet att det inte var någon olycka, att allt var planerat in i minsta detalj för att inte misslyckas. Men att leva med ovissheten, tänk om han ångrade sig sekunden innan, när allt redan var för sent? Tänk om han var där i sin ensamhet och allt han kände var ånger? Jag hoppas i mitt hjärta att allt han kände var glädje, jag skuklle inte klara av att tänka på ett annat sätt. J's död har varit en av de jag har haft svårast att bearbeta, visst har andra dött som jag har haft ett djupare band med som min farfar, men han var ändå gammal... min farfar hade levt sitt liv, sett sina barn växa upp, sett barnbarnen formas till vuxna individer och sedan sett dem få barn själva. Farfar var över 80år men J var bara 22år. Hans liv hade bara börjat.

Alla frågor som åker runt i mitt huvud, alla svar som man aldrig kommer få till hundra procent. Kanske att jag någon dag kommer få svar på dem alla. Dagar som dessa förbannar jag det faktum att jag inte skaffade en kamera under dessa år vi umgicks, allt jag har är fyra bilder på honom och hundratals minnen av honom. I mitt huvud kommer han alltid vara den unga killen, med det lite för långa håret och den skarpaste hjärnan jag någonsin mött.

Dagar som denna, borde jag bara lägga mig i sängen och inte tänka så mycket. Men jag önskar så förtvivlat att jag hade J här, att jag skulle kunna prata med honom om allt jag fått reda på när jag varit på sjukhuset. Att få dela min rädsla och ångest med någon, en person som jag vet finns där och som verklilgen lyssnar. Inte någon som lyssnar, men samtidigt sitter med sina egna problem må det vara enkla vardagsproblem, jobb eller bara en oförmåga att focusera på andra än sig själv.Jag saknar att sitta ute på trappen vid biblo och känna den värme som utstrålades från J.