Frankly, my dear, I don't give a damn!

Idag är det 6år sedan jag fick ett av de mest smärtsamma telefonsamtal i hela mitt liv. Min vän och klasskamrat fanns inte längre bland oss. Hur många gånger har jag inte frågat mig varför och funderat på om jag hade kunnat göra något. Men du lurade oss alla vännen, ingen förstod förrän det var försent. Jag hade iof blivit förvånad om du inte hade lyckats med ditt spel för korkad var du då inte. Varje år är denna dagen otroligt tung och jobbig för mig, för det mesta försöker jag förtränga det men ändå så tänker jag tillbaka på tiden som var. Jag vill tacka dig för den tiden vi fick tillsammans, tre år var alldeles för lite och du lämnade ett stort avtryck i mitt liv och en enorm saknad.

Det är längesen jag besökte din grav, du får förlåta mig för jag orkar verkligen inte. Det är när jag står och ser på den allt känns så verkligt, det är då jag inte kan blunda för sanningen. För hur det än är som så är sanningen att ditt liv slutade natten mellan den 8-9 Juli 2003. Det var inte någon olycka, ingen sjukdom inblandad utan du tog det beslutet själv och vi andra som blev kvar dina vänner och fin familj får leva med det beslutet och saknaden.

Alla ni som känner mig och var med mig när detta hände vet redan allt och jag orkar ärligt talat inte skriva mer om det, trots att det har gått 6år så är det fortfarande för färskt och jag tror nästan att det alltid kommer vara så. När en vän försvinner ur livet på ett sätt som han gjorde så blir det kanske så.

Jag ska avsluta detta inlägg med orden som du ofta sa när vi skildes åt för dagen: Vi ses i Nangiala