Frankly, my dear, I don't give a damn!

Idag skulle min farfar ha blivit 86år, men som många vet så förlorade han sin kamp mot cancern 2006. Ord kan inte beskriva hur mycket denna mannen fattas mig, jag saknar honom så innerligt. Varje gång jag är uppe hos släkten så får jag ett slag i magen och ett uppvaknande, för hur det än är som så kan jag inte låtsas att han lever när jag är där. Hela Kalix andas att han är borta, korten som står på borden med ett ljus vid dem hemma hos syser, farmor och föräldrarna. Farmors lägenhet som ekar så tomt utan honom, ingen farfar som ligger på soffan något mer. Farfar var inte en person som pratade mycket, när han väl gjorde det så var det något vettigt. Jag hade tänkt skriva ett lite längre inlägg om honom men jag klarar tyvärr inte av det just nu, tårarna rinner och det gör trots att det gått så pass lång tid fruktansvärt ont. Istället för att skriva en massa saker så tar jag med lite citat från "dagboken" jag skrev i under hans sista tid i livet.

"Farfar var igång hela dagen och kvällen igår. Mitt när vi satt och pratade han och jag och farmor sa han, är jag sjuk? Jag måste väl vara sjuk när jag är här? Jo, du är sjuk svarar farmor. Men var är jag sjuk då? I hela kroppen gubben min... "ojdå, men jag känner ingenting"

"Var inte ängslig Anna, detta är bara början sa han och torkade bort tårarna från kinden.... han har pratat mycket ida, har bett om att få träffa Jeanettes barn, så hon kom med dem, Emma grät, Emil såg rädd ut och Elin frågade om han skulle dö nu. Farfar grät, tårarna har mest runnit på honom till och från idag, men han säger hejdå och försöker skojja och hänga med i vad som sägs.. bad om att få smaka lite kaffe.....trots att han fick en extra dos morfin vägrar han sova, han håller uppe ögonen och kämpar, kanske är han rädd att han inte kommer vakna igen om han somnar."


"... och förbereda mig på att säga ett hejdå som inte kan göras om. Han är på väg till ett ställe dit vi inte kan följa honom, han vandrar hand i hand med döden. För honom är det början på något nytt, för oss avslutningen på ett kapitel.. Jag älskar honom"


" Hade jag kunnat göra något för att lindra din smärta, hade jag gjort det. Men det enda jag kan göra är att sitta här och vänta, vänta på samtalet som kommer ge mig visheten om att din kamp är över. Varje gång telefonen ringer stannar mitt hjärta. Varje gång gråter jag av lättnad över att du lever och av sorg över att du får fortsätta att plågas."

Kvällen innan farfar dog så ringde mamma mig så att farfar fick prata med mig, han hade under veckan frågat efter mig ett antal gånger och detta blev det sista samtalet han och jag hade...↓

"Jag hann säga det viktigaste, att jag älskar honom och att vi tänker på honom varje dag. Det gick knappt att höra vad han sa, utöver att det ordnar sig och att han vet vad jag känner. Sen började han gråta så att han fick hosta igen. Men både han och jag vet att detta förmodligen var de sista orden vi två kommer utväxla i detta liv. Jag är tacksam att han var så pass vaken att han kunde förstå allt jag sa och ta till sig det."