Min farfar
Farmor och Farfar
Min farfar har för mig alltid varit kär, han var inte den mest pratsamma och vi drog inte alltid jämt.
I mina yngre dagar var han herren som alltid var solbränd och som spenderade mycket tid i sin snickarbod likväl som ute i naturen.
Han var den som körde båten till stugan som jag älskade att vara i, han var den som kom och hämtade mig när jag skulle åka och hälsa på.
Vi hade våra argument, vi hade våra skratt.
När jag började bli äldre var han fortfarande den solbrända herren som gillade sin snickarbod och naturen.
Han var även den skämtsamma och kivka mannen som fick mig att skratta så att tårarna sprutade.
Med sin kvickhet roade han många och han lyckades alltid överraska en på något sätt.
Vi spenderade timmer efter timme över ett parti Yatzy eller Fia med Knuff, timmar som jag idag minns med glädje.
Han mötte en alltid med en kram och något väl vart ord som fick en att le.
När jag skulle hem fick jag alltid en riktigt björnkram.
Han hade ett stort hjärta och trots sin tysthet gav han så mycket.
Han fick en att känna sig speciell och omtyckt för den man är.
Den sista tiden med farfar var annorlunda på många sätt och vis.
Han var mer pratsam och visade mer tydligt hur mycket han tycker om oss alla i familjen.
Han visade i sin egen sjukdom ett stort mod och omtänksamhet om att alla andra skulle må bra.
När jag var ledsen var det han som tröstade mig och sa att allt skulle ordna sig, att jag inte skulle vara ängslig.
Jag fick chansen att berätta för honom hur mycket han betyder för mig och att jag älskar honom.
Jag fick chansen att säga saker som jag inom mig förstod att han redan visste, men som jag aldrig sagt muntligt vad jag kan minnas.
Den sista tiden med honom skulle jag inte byta ut mot någonting, det enda jag önskar är att jag hade fått ha honom längre hos mig.
Inte den farfar som var sjuk och hade ont, utan den solbrända pigga herren som fanns med under hela min uppväxt, han som gav så mycket av sig själv med så få ord.
Min farfar är inte som alla andra, han är en ängel.
Han lever inte bland oss andra på jorden, han lever någon annanstans dit vi inte kunde följa med.
Han lever på ett ställe där varken smärta eller sorg kan nå en.
Men i våra minnen är han mer levande än någonsin.
En vind som smeker ens kind, ett avlägset eko från en röst.
En närvaro som får en att orka vidare, som får en att inse att kärleken övervinner allt även döden så länge vi tillåter oss att minnas.
Som får oss att inse att även om personen inte finns hos oss kroppsligt så finns han ännu kvar, i våra minnen, i våra hjärtan, inom oss.
Jag saknar min farfar otroligt mycket och är tacksam för de år jag fick ha honom hos mig, det finns inte några andra som honom för han var och är min farfar för evigt.
Han var även den skämtsamma och kivka mannen som fick mig att skratta så att tårarna sprutade.
Med sin kvickhet roade han många och han lyckades alltid överraska en på något sätt.
Vi spenderade timmer efter timme över ett parti Yatzy eller Fia med Knuff, timmar som jag idag minns med glädje.
Han mötte en alltid med en kram och något väl vart ord som fick en att le.
När jag skulle hem fick jag alltid en riktigt björnkram.
Han hade ett stort hjärta och trots sin tysthet gav han så mycket.
Han fick en att känna sig speciell och omtyckt för den man är.
Den sista tiden med farfar var annorlunda på många sätt och vis.
Han var mer pratsam och visade mer tydligt hur mycket han tycker om oss alla i familjen.
Han visade i sin egen sjukdom ett stort mod och omtänksamhet om att alla andra skulle må bra.
När jag var ledsen var det han som tröstade mig och sa att allt skulle ordna sig, att jag inte skulle vara ängslig.
Jag fick chansen att berätta för honom hur mycket han betyder för mig och att jag älskar honom.
Jag fick chansen att säga saker som jag inom mig förstod att han redan visste, men som jag aldrig sagt muntligt vad jag kan minnas.
Den sista tiden med honom skulle jag inte byta ut mot någonting, det enda jag önskar är att jag hade fått ha honom längre hos mig.
Inte den farfar som var sjuk och hade ont, utan den solbrända pigga herren som fanns med under hela min uppväxt, han som gav så mycket av sig själv med så få ord.
Min farfar är inte som alla andra, han är en ängel.
Han lever inte bland oss andra på jorden, han lever någon annanstans dit vi inte kunde följa med.
Han lever på ett ställe där varken smärta eller sorg kan nå en.
Men i våra minnen är han mer levande än någonsin.
En vind som smeker ens kind, ett avlägset eko från en röst.
En närvaro som får en att orka vidare, som får en att inse att kärleken övervinner allt även döden så länge vi tillåter oss att minnas.
Som får oss att inse att även om personen inte finns hos oss kroppsligt så finns han ännu kvar, i våra minnen, i våra hjärtan, inom oss.
Jag saknar min farfar otroligt mycket och är tacksam för de år jag fick ha honom hos mig, det finns inte några andra som honom för han var och är min farfar för evigt.
Kommentarer
Postat av: Anna - hon som skriver bloggen
Denna dikt skrev jag till min farmor när min röst svek mig, det jag inte kunde få ur mig muntligt fick hon i ett brev där jag hade lagt in dikten tillsammans med en otroligt vacker bild som jag hade på farfar (ej den som är i bloggen).
Postat av: Hallonmamma -ensamstående mamma
Åh så fint! Kram!!!
Trackback
