Frankly, my dear, I don't give a damn!

Efter att jag slutade blogga så gick jag och K till sjukhuset. Det tog lite längre än planerat att komma dit p.g.a. att det var så fruktansvärt halkigt ute att  jag mest gled omkring. Väl där så gick jag till receptionen för att prata med dem och betala. Tanten som satt där var riktigt otrevlig och frågade var jag hade ringt innan och jag sa: Jag ringde hit i måndags för att få en tid. Svaret jag fick var: Vad menar du med hit? också fnös hon. Hur svårt kan det vara att lista ut att jag ringde till vårdcentralen som jag inte vet vad de bestämde sig för att döpa.. annars skulle jag inte stå där på morgonen och be att få betala och lämna fram remissen. Utöver det så finns det bara EN vårdcentral i hela stan nu sen de slog ihop alla. Otrevliga människor borde inte ha ett sånt yrke, hon gjorde verkligen starten på min dag ännu bättre!

Jag behövde inte betala något för besöket. Tydligen slipper man det när man har en remiss, konstigt att jag fick betala förra året när jag skulle ta prover. Vi skulle upp till plan 5 och hissarna var avstängda så det var bara att gå i tusen trappor där det var kvavt och luktade skunk. Jag med min känsliga näsa och när jag är trött gick och ville kräkas hela tiden.

När vi kom fram fick jag ta en kölapp och sätta mig i väntrummet. När mitt nummer plingade så gick jag in "bakom skärmen" (vem fan sätter bara en skärm i väntrummet där man tar prover, vissa vill inte sitta bland halva Sverige när de tar prover) och då sa de: "Du ska sitta ner och vila 20min innan proverna tas för bäst resultat". Det hjälpte inte till med min nervositet. K blev lite less på mitt dampande och bad mig sitta still. Men jag kunde verkligen inte, jag satt och vred och vände på mig och bara lukten av sjukhus gjorde mig ännu mer illamående och bilden av alla rör och sprutor som var bakom skärmen gjorde mig sjuk.

20 minuter senare ringde äggklockan och jag fick komma tillbaka in bakom skärmen. Jag placerade häcken på stolen och sa direkt att jag är väldigt spruträdd och bad henne vara riktigt säker innan hon stack mig så att jag slipper mer än ett stick. Hon fnissade mest åt mig och  såg på mig som att jag var en idiot, hennes uttalande : "Det är inte farligt, det är ju bara ett litet stick.. ingenting man känner... det klarar vem som helst av...". SURE, men jag är LIVRÄDD för sprutor sen jag var mindre... MEN OM MAN NÄSTAN ÄR 30 SÅ FÅR MAN INTE VARA RÄDD FÖR DÅ ÄR MAN LÖJLIG OCH BLIR DUMFÖRKLARAD! Jag kände riktigt hur blodet började koka på mig och jag fick bita mig i läppen för att inte fräsa till henne.

Damen började trycka på mina ådror och klämma. Sen drog hon fram sprutan och körde in den i armen, hon suckade högt när hon inte fick blod och vred sprutan i armen utan att ta ut den för att sticka lite mer snett.. det hjälpte verkligen för mig som är rädd. Efter lite grymtande av henne så sa hon: "Du får gå in i ett rum och lägga dig ner så provar vi igen där inne" också skickade hon iväg mig med en annan tant. Även hon var ganska nedlåtande eftersom jag är spänd och nervös inför sprutorna. Däremot ska hon ha en eloge för hon kände på båda armarna och donade runt ett bra tag innan hon valde en och körde in sprutan, tack och lov fick hon blod på första försöket! K var snäll och stod där och höll mig i handen, däremot hjälpte inte hans min när han såg nålen hon tog fram för han såg chockad ut och frågade direkt: Vi ska ta sprutan mot svininfluensan till veckan, den nålen är väl inte lika stor som den där? Hennes svar gjorde inte det bättre: "Nej då, den är mycket mindre". Tack för att ni pratar över mitt huvud om nålens storlek så att jag bara vill bita av mig armen och springa.

Tre försök och tre rör med blod senare så fick jag gå. Armen domnade som alltid bort inklusive fingrarna. Kände mig yr och trött direkt (som jag alltid gör) och det har inte gått över än trots att jag nu har käkat och varit hemma i 30min. Det känns som att det kommer bli en tur till sängen för mig, jag är slut som artist.