Frankly, my dear, I don't give a damn!

Idag är jag relativt less, dåliga nyheter från sjukhuset. Vad har jag gett mig in på? Allt detta väntande och donande och ändå känns det som att jag står och stampar på ruta ett om och om igen. Det är som att jag får ett kort som säger, gå tillbaka till GÅ.

Har suttit och rensat lite idag på fb. Det känns som att många man har där kom dit för att de var vänner (som man aldrig pratar med normalt) och enda gången man träffar/hör av dem är när de har det svårt / är ensamma eller har "tid".. När allt sen är fint så hör man inte ett pip och känner sig lite som en slit och släng docka. Vi är ju ändå äldre nu och ska inte behöva ha sådana personer i våra liv. Nu idag funderar jag varför jag inte gjorde detta tidigare, det känns som en befrielse. Vissa försvann för att de ger mig ingenting i mitt liv, andra för att jag har helt enkelt växt ifrån dem och känner inte att jag kan ha något utbyte av dem i framtiden. Varför hålla fast vid det gamla när det nya kan vara så mycket bättre?! Jag är för "vuxen" för att ha behov av att springa runt och konstant supa ner mig, ragga på folk som inte ens var påtänkta när man själv kom in i puberteten. Jag är less på folks attityder allmänt och nu har jag satt ner min fot. Tack för allt, det var roligt så länge det varade but nothing lasts forever.

Nu ska jag ta och äta lite lunch och ringa lite samtal till folk som faktiskt bryr sig om andra och som finns där i vått och torrt. Jag önskar er alla en trevlig dag.