Frankly, my dear, I don't give a damn!

Jag har verkligen inte haft någon ork att uppdatera här, mina dagar går åt till att försöka äta / dricka och vara vaken. Jag har aldrig känt en sån enorm trötthet som är i min kropp just nu, kan inte minnas att jag var såhär när jag tog bort gallblåsan för 2år sedan. Magen är fortfarande svullen som en ballong och jag har kvar en fragminspruta att ta, jösses vad jag hatar dem! Men det är bara att bita ihop och ta den som en kvinna!

Jag tänkte berätta lite hur det var på sjukhuset för mig, kommer bli lite i korta drag för jag orkar inte skriva allt för mycket. När jag kom dit kl 18 i Söndags trodde jag att jag och V skulle få dela rum, icke sa nicke.. hon hade fått ett eget rum med TV och toalett, själv hamnade jag i en sal gjord för 3 sängar men de satte in min också så den första natten hade jag inte ens ett draperi att dra för. Salen delade jag med tre damer alla 60+ med stomipåse, ni kan ju gissa er till lukten som var där inne. Den natten sov jag inte och de var vänliga nog att sätta in en kanyl i vänster armveck (tänk er den smärtan att ha den där varje gång man omedvetet böjer armen), de bestämde att jag skulle ha den eftersom jag är nålrädd och detta skulle spara dem lite tid dagen efter när antibiotikan skulle in i kroppen.


När Måndagen kom var jag inte alls pigg, jag hade ont och ville mest dö. Vid 9.30 rullade de iväg mig från avdelningen och lämnade mig i ett rum där narkosläkaren och en sköterska hämtade mig vid 10:20. Narkosläkaren var riktigt trevlig och skojjade lite med mig innan jag fick narkosen och nästa gång jag vaknade upp var jag fortfarande i operationssalen men jag kommer inte ihåg allt för mycket utöver att de sa att jag skulle vara försiktig. Efter det vaknade jag upp till IVA där jag låg i 24h. Min tid på IVA var riktig hemsk, jag hade otroliga smärtor i magen och fick smärtstillande varannan timme ungefär, utöver det hade jag stora blodtrycksfall hela tiden så de tog mitt blodtryck två gånger i timmen, detta resulterade i att jag tillslut ville gråta varje gång blodtrycket skulle tas p.g.a. smärtan i armen. Efter många om och men tvingade de upp mig till en fotölj där jag inte ens nådde till golvet, mitt blodtryck gick från att vara relativt "högt" till att stanna på 65/55 något liknande, jag har aldrig mått så illa som jag mådde då, tempen rasade ner till 35 och jag försökte förklara att jag behövde något under fötterna för att jag inte nådde ner. De försökte ge mig en brusalvedon men den spydde jag upp och sen fick jag tack och lov gå tillbaka till sängen där jag sen flöt iväg. Vid kl 17 ringde jag till K för att prata med honom och fick veta att ingen hade ringt från IVA och berättat att operationen gått bra så mina föräldrar hade trott att jag dött. Samtalet med honom är lite luddigt för jag hade så mycket smärtstillande i mig och efter det var resten av tiden på IVA en blandning av smärta, illamående och hjälplöshet.

På Tisdagen fick jag äntligen komma tillbaka till avdelningen, fick dock inte ett nytt rum som jag blivit lovad utan det var in i samma rum med damerna. Direkt på avdelningen tog de bort de smärtstillande sprutorna och ville att man skulle ta 2 suppar, lycka till när magen var svullen som en ballong och jag hade en kanyl i vänster armveck och höger hand. Detta gjorde mig riktigt förbannad men vad kan man göra? En av tabletterna jag skulle få var helt slut så detta resulterade i att till natten fick jag en spruta i magen för att kunna sova. Stomidamerna höll mig sällskap och hurrade på mig hela tiden på sjukhuset, de var riktigt gulliga men tiden i rummet med alla dofter var inte optimala när man har ont och mår illa redan.


På Onsdagen bestämde jag mig för att jag hade fått nog, droppet hade kopplats ur och en kirurg pratade med mig, han sa att jag skulle bli sjukskriven i 6v men kirurgen som sedan skrev ut mig gav mig 4v och sa att jag sen fick prata med honom efter den tiden. Klockan 15 kom sjuktaxin och hämtade mig och resten är historia. Det är så fruktansvärt skönt att vara hemma, jag sover uselt men magen har kommit igång (även om den fortfarande är otroligt svullen). Mitt mål är att klara av att vara vaken större delen av dagen, men det får bli en annan dag! Idag har jag iaf kommit mig ut på en liten promenad. Jag hade lite otur så istället för att få en tablett som jag kan ta en gång om dagen och som håller smärtan borta så fick jag suppar, 3 om dagen *grattis Anna*.

Nåjå, jag ska vara glad. Jag överlevde en operation och helvetesdygnet på IVA och operationen gick 30 min snabbare än planerat, hittills har jag inga komplikationer *ta i trä* och jag har en sambo som tar hand om mig fruktansvärt mycket mer än jag trodde *shame on me*.