Frankly, my dear, I don't give a damn!

Idag är en sådan dag då jag filosoferar över livet och hur allt är som när det kommer till vänskaper, jag kan placera min bekantskapskrets i lite olika fack:

1. Finns där i vått och torrt, hör av sig lika mycket som jag gör och visar samma intresse för att hålla liv i vänskapen.

2. Finns där i vått och torrt men hör inte av sig utan väntar sig att det är jag som ska ringa hela tiden och ta kontakt.

3. Finns där när det passar dem och försvinner titt som tätt.

4. Öser över mig att åååå vi måste ses, jag saknar dig, bla bla bla men när det kommer till kritan inte alls finns där, bryr sig inte ens om att ringa upp när man ringt trots att de varit de som gnatat om att man måste höras.

5. De som finns där när de behöver det men inte när jag behöver det.

6. De som finns där men som aldrig kommer prioritera att umgås om de har ett bättre alternativ.

7. De man "tror" finns där i vått och torrt eftersom de säger det men man ser aldrig något "bevis" på det om man självklart inte är den som hör av sig för då får man höra det, men om man är så speciell, är det då allt för svårt att lyfta på luren och höra av sig? Så upptagen kan man inte vara att man inte ens kan lyfta luren 1-2 gånger om året om ens det.

8. De klassiska, när man är i närheten kan de höra av sig men aldrig annars.

9. Den gruppen som åker in i flera av ovanstående alternativ.

10. Glömde helt bort en till grupp, de som hör av sig när de märker att man blivit less och gett upp och som sedan går tillbaka till gamla vanor direkt.

Nu är ju frågan varför man egentligen håller fast vid dessa människor? Självklart priorterar man alltid olika när det kommer till människor men jag försöker ändå prioritera lika och höra av mig till folk och fråga om man ska göra något för alla vänner för mig är speciella och något jag uppskattar. Men hur gör man när telefonen är tyst större delen av tiden och man är den som ständigt hör av sig och hittar på saker? Vill dessa människor egentligen umgås eller känner de sig tvingade?

En som har lyst extra starkt de senaste månaderna är söta S, det är ganska lustigt för hon är en av mina nyaste bekantskaper (utöver V) men hon är den som ringer (tom mer än jag hinner för hon är alltid snabbare) och när hon säger någonting så vet man att hon menar det. Jag ser verkligen fram emot att träffa henne när jag åker upp till Norrbotten i December. Jag ser även fram emot att få träffa J som jag inte har träffat sen vi stötte ihop på Domus runt 2003 men nu när han bor i krokarna där uppe så ska jag banne mig se till att vi ses igen och jag ser fram emot det.

Jag kan inte förstå att man är så naiv och blåögd att man håller fast vid så många människor, vad är jag egentligen rädd för? Det är ju inte så att jag direkt kommer märka att de är borta ur mitt liv utöver att min telefonräkning sjunker lite och det skulle ta bort en massa frustrationer från mig. Kanske detta är ett nyårslöfte inför 2011? Det känns så typiskt Svenskar att alltid vara så artiga och vara rädd för att såra andra, det är till exempel väldigt få svenskar som skulle gnälla på maten om de inte tycker att de faller dem i smaken men i andra länder så skickar de tillbaka den direkt och är inte alls rädd för att visa sitt missnöje.