Frankly, my dear, I don't give a damn!

Söndagen var alldeles för busy för honom så vi bestämde oss för att luncha tillsammans på Måndagen, han skulle åka från jobbet och plocka upp mig i Sollentuna där vi bodde de två sista dagarna. Hela Söndagen var jag ett vrak, jag var så nervös och inte blev det bättre på Måndagen.... *urk*

Vid 11.15 ringde jag honom som vi sagt, jag var nervös och pladdrade i 150km/h, jag lyckades tillslut kläcka ur mig: "Varför ska du alltid få mig att känna mig som en oerfaren 15åring?!" helt seriöst, jag kommer alltid vara den unga osäkra Annan som inte trodde att hon var värt något efter alla helvetes år. Han kommer alltid få mig att få fjärilar i magen och se rosa moln, missförstå mig rätt, det har inget med en förälskelse i nutid att göra utan bara väldigt starka minnen som tittar fram.

När han väl kom och plockade upp mig och jag fick mig en kram så började nerverna slappna av, jag kunde dock inte låta bli att påpeka att han fortfarande såg ut som en 19-20åring, tiden har verkligen bevarat honom väl. Själv kände jag mig som en rynkig gammal kärring motför honom. Jag måste erkänna att han var lika snygg nu som när jag såg honom första gången, antar att det alltid är något speciellt med första kärleken. Många gånger har jag tänkt att jag kommer ihåg honom som värsta 10-poängaren för att jag träffade honom när jag var så ung och att jag då såg allt med rosa skimmer, så var det dock inte.

Vi åt en lunch men jag hade ganska svårt att äta, jag äter inte bra när jag är lite nervös men jag fick nog i mig tillräckligt för att klara mig men inte så mycket som jag borde ha ätit. Jag är så glad att jag beslutade mig för att träffa honom, 11år är en riktigt jävla lång tid och jag hoppas att det inte kommer ta 11år till nästa möte. Han lyckas alltid lugna ner mig och få mig att må bra, så bra att jag gick omkring och log lite där på Måndagen.

Efter lunchen var det dags för honom att åka tillbaka till jobbet och dags för mig att åka tillbaka till Sollentuna för att packa väskan och göra mig redo att åka tillbaka till verkligheten. Alltid när jag är ute och reser så blir det som en fantasivärld och sen när jag sätter fötterna i Härnösand så "vaknar" jag upp på både gott och ont.

Väl inne på centralen fick jag mig min älskade Very Berry och sen kom "syrran" och hälsade på oss. Mark åkte iväg med flygbussen och jag kan ärligt talat säga att jag är så genuint glad att jag fick träffa denna underbara människa. Det var roligt att se J skina upp och jag kände igen henne från tiden när vi lärde känna varandra, den sidan vill vi absolut se mer av! Jag brukar verkligen inte träffa folk från Internet och med min historia så har det visat sig vara riktigt dåliga idéer som jag sedan får ångra men detta kommer jag inte ångra. Jag hoppas att han kommer tillbaka till Sverige och spenderar mer tid med mig och Johanna också måste han träffa K, de skulle komma riktigt bra överens.

Summan av kardemumman, Måndagen i Stockholm var underbar. Jag fick gå en tur bland mina minnen och jag fick krama syrran och det mina vänner, det går inte att byta ut mot guld och gröna skogar.